-

Det tar ett tag ibland innan man får upp ögonen, innan man faktiskt ser vad som håller på att hända och att verkligheten håller på att komma ikapp en. Den senaste veckan måste jag medge har varit turbulent, inte bara på ett vis. Det har varit en del strul i skolan och de jag har att göra med är varken hjälpsamma eller brydda om vad jag kommer att ha med mig i bagaget hem. Men jag inväntar ett mail, en bekräftelse på vad som kommer att hända, kanske löser det sig. Men jag börjar blir ordentligt trött på radonkåken och dess personal.

Under dagen har jag och Marcus varit i Biesdorf och sett hur Kirsi har det. Det var inte bara att färga dreadlocks som var en ny upplevelse, utan också att bära hem så fruktansvärt många och stora tankar. Först nu kan jag verkligen förstå hur det känns att sitta där om kvällarna, utan TV, utan internet och någon som helst kommunikation med omvärlden och med en pojkvän i ett annat land. Studentboendet var inte särskilt uppmuntrande med två byggnader liknandes gamla mentalsjukhus och med korridorer långa och sterila som vilken otrevlig sjukhusmiljö som helst. Vi avslutade dagen med pizza i vårt kvarter och senare med te och två omgångar Yatzy.

Strax före 24 gick vi och lämnade tillbaka de två hyrda 4400-skivorna. Kanske blir det en fortsättning imorgon. Och imorgon hoppas jag på att få ett mail som bekräftar att en del kommer att lösa sig, men jag förväntar mig ingenting. Tidigt imorgon kanske inte ens är möjligt. Men till nästa vecka hoppas jag att det mesta är ordnat. Annars? Vad vet jag!

Min skola har inte bara radonväggar utan också en halv lärarkår avdankade Stasi-agenter. Det ni, mina vänner!