Finska pinnar
Igår var Marcus och jag ute tillsammans med Kirsi och hennes kille som är på besök från Finland. Eftersom Zu mir oder zu dir var överfullt och inte hade några sittplatser tog vi oss till 60'shaket i Prenzlauer Berg. Slutsats efter kvällen var att veteöl är över förväntan gott och att stället vi var på har så himla bra stämning.
Just nu sitter jag och lyssnar på Weeping Willows. Kanske är jag lite efter, men det är först nu jag ger dem en ärlig chans. Samtidigt funderar jag på hur jag hela tiden träffar finska människor eller med finskt påbrå. Jag tror det började redan när jag var liten och var bästa kompis med S (det har hänt tre gånger de sista åren att jag har sprungit på henne i Örebro. Vi har ingen som helst kontakt nu. Men hur är det möjligt att springa på henne där så många gånger när jag har varit i Örebro tre gånger på 5-6 år kanske?). Hennes föräldrar var båda från Finland och det pratades ganska mycket finska hemma. Jag kommer ihåg att jag lyssnade intresserat när de pratade även fast jag inte förstod ett ord. Ibland satt S och jag på mormor och morfars säng i sommarstugan och hon lärde mig finska ord och fraser. Tyvärr har jag glömt det mesta. Senare träffade jag K, någon gång på gymnasiet. Vi kanske inte har jättemycket kontakt nu förtiden, men det känns som vi är ganska bra vänner i alla fall. Och för att inte tala om J; min bästa vän MED finskt påbrå! Och här i Berlin har jag träffat Kirsi och Merja. Och igår på 60'sbaren blev det såklart mycket prat om Finland, Sverige och alla likheter/olikheter. Jag kan fortfarande känna igen mig från när jag var liten när Kirsi pratar i telefon och jag lyssnar nyfiket. Jag förstår inte ett ord. Frustrerande och fascinerande samtidigt. När jag var liten brukade jag hitta på egna alfabet och skriva hemliga lappar. Såklart var det ingen som kunde förstå dem och det var nog det som var meningen. Nu är det finskorna som står där med sina hemliga lappar. Kanske är det just det som är mest fascinerande. Eller är det att jag hela tiden möter nya människor från grannlandet i öst?
Just nu sitter jag och lyssnar på Weeping Willows. Kanske är jag lite efter, men det är först nu jag ger dem en ärlig chans. Samtidigt funderar jag på hur jag hela tiden träffar finska människor eller med finskt påbrå. Jag tror det började redan när jag var liten och var bästa kompis med S (det har hänt tre gånger de sista åren att jag har sprungit på henne i Örebro. Vi har ingen som helst kontakt nu. Men hur är det möjligt att springa på henne där så många gånger när jag har varit i Örebro tre gånger på 5-6 år kanske?). Hennes föräldrar var båda från Finland och det pratades ganska mycket finska hemma. Jag kommer ihåg att jag lyssnade intresserat när de pratade även fast jag inte förstod ett ord. Ibland satt S och jag på mormor och morfars säng i sommarstugan och hon lärde mig finska ord och fraser. Tyvärr har jag glömt det mesta. Senare träffade jag K, någon gång på gymnasiet. Vi kanske inte har jättemycket kontakt nu förtiden, men det känns som vi är ganska bra vänner i alla fall. Och för att inte tala om J; min bästa vän MED finskt påbrå! Och här i Berlin har jag träffat Kirsi och Merja. Och igår på 60'sbaren blev det såklart mycket prat om Finland, Sverige och alla likheter/olikheter. Jag kan fortfarande känna igen mig från när jag var liten när Kirsi pratar i telefon och jag lyssnar nyfiket. Jag förstår inte ett ord. Frustrerande och fascinerande samtidigt. När jag var liten brukade jag hitta på egna alfabet och skriva hemliga lappar. Såklart var det ingen som kunde förstå dem och det var nog det som var meningen. Nu är det finskorna som står där med sina hemliga lappar. Kanske är det just det som är mest fascinerande. Eller är det att jag hela tiden möter nya människor från grannlandet i öst?
upplagd av i
19:37
4 kommentarer:
Själv satt jag och några kompisar och tränade på att lära oss teckenspråk. Kan alfabetet, det är allt hehe. Du jag tror jag såg din "bästis från gymnasiet" på Tingvalla,90% säker. Kram från din vän Caroline
Åk till Finland! Det är roligt där.
:* du är dömd att bli min livskamrat! :)
Caroline; när jag var yngre tyckte jag att teckenspråk var det häftigaste som fanns (nästan!). Problemet är bara när man ska använda det ;) Det är inte jättemånga tillfällen som man behöver det.
Anonym; Ja, kanske ser jag till att åka dit med J här nedan! Jag tror hon kan Helsinki och kan visa mig en del :) Har du tips annars?
J; Dömd? Jag har FÖRMÅNEN att få vara din livskamrat! :D
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida