Dickes B(erlin)

Det känns lite jobbigt att lämna det här men jag får trösta mig med att "die Winter tut's weh".

Några tankar

Det känns lite ofattbart. Ofattbart att det bara är tre hela dagar (lördag, söndag, måndag) kvar i Berlin innan pappa med vänner kör oss "hem". En del kartonger är packade men fortfarande finns det saker att göra och städningen har vi kvar. Just nu känner jag mig ganska tom över att vi faktiskt ska åka härifrån. Jag inbillar mig att det är för att jag inte har förstått det än. Jag undrar när chocken kommer. Kirsi berättade att hon hade läst att när man kommer till ett nytt ställe är det de små sakerna som vänder upp och ner på tillvaron: "Här finns ju inte de kanalerna som hemma", "Här ser mjölkpaketena konstiga ut", "Här finns det inga tvättpåsar för BH (detta har jag själv upptäckt!)". När man sen kommer tillbaka det är nog då den riktiga kulturkrocken-/chocken kommer, men jag vet inte än. Det kommer jag nog att upptäcka. Hur som helst ser jag fram emot att komma hem och krama om mamma, sitta vid pappas köksbord och dricka kvällste och förhoppningsvis träffa Jennie så snart det går.

Berlin niemals verlassen

Ja, gott folk, då var det snart dags att packa ihop sitt liv i flyttkartonger återigen och fara tillbaka till Sverige. Kanske hade vi idéer om att stanna en längre tid, men på grund av behovet av ett jobb - gärna något man är utbildad till - känns det inte som ett alternativ. Så nu är det bestämt och det är bara att börja röra på sig och försöka att skaffa ett jobb. Uppbrott är inte alls min starka sida, men förnyelsen får göra det värt det. Förhoppningsvis kommer Berlin inte att bli övergivet av oss, utan jag ser fram emot många besök senare när allt har kommit in i någon slags vardagslunk igen. Jag ser fram emot att visa Jennie Berlin och jag ser fram emot att ta en långhelg här i vårt Kiez med Marcus. Nu hoppas jag mest på att jag får ett jobb så snart som möjligt och att övernostalgin inte tar över.

ÅHH

ÄR DET TILLÅTET ATT TA BORT EN JOBBANNONS FRÅN AMS OCH TILLSÄTTA TJÄNSTEN INNAN ANSÖKNINGSTIDEN GÅTT UT?!

100

Då firar jag inlägg nummer 100 med att konstatera att en kvällspromenad med fina vyer, 29 grader(?!) och därefter en dusch kan göra underverk. Dessutom är Marcus den bästa.

En varm(!) dag i juli

SOMMAR, äntligen! Jag hoppas att det håller i sig! Idag har det varit över 30 grader och därför passade vi på att åka till Potsdam och titta på slottet som hade den största parken jag har sett (i dammen även de största GULDFISKAR jag har sett)! Efter att ha tittat på en karta konstaterade vi att vi hade gått över två kilometer från ena ingången till den andra och jag kan inte ens uppskatta hur långt det hade blivit om vi hade gått in på alla mindre gånger som ledde till större och finare hus hela tiden. Hur som helst har det varit en fin dag i solen - det var evigheter sen sist.

Sent på kvällen igår blev Marcus och jag rastlösa och gick därför ut och tog varsin öl och åt den himmelska grillade mackan på Intimes. Ikväll tänkte jag göra en repris med tjejerna från Finland och kanske Marcus dyker upp senare. Och som ett kom ihåg till mig själv; Weihenstephaner Kristall Weissbier är det godaste ölet.

Jag ska aldrig bli manager

Efter en kall natt sitter jag och huttrar i köket med datorn och flingor med mjölk. Jag väntar på att Kirsi ska ringa så att jag vet om jag ska åka till skolan och hämta ut tentan - den värsta i sitt slag. Jag vet att jag är underkänd, men jag vet inte hur det ska ordnas. Jag hoppas att läraren har något förslag för jag måste ha mina poäng med mig hem.

Hur kan det vara så kallt, det ska ju vara sommar?!

Den gamla nystarten

Jag tror att min sömn har gått till överdrift. Eftersom jag hade tyska idag mellan 11.30 och 15.50 ställde jag klockan på 9 för att kunna ta det lugnt en stund på morgonen. 11.29 vaknade jag av att någon ringde på porttelefonen och när jag kollade klockan blev det försova-sig-panik. Således blev det ingen lugn morgon med god frukost, utan istället blev det att kasta på sig kläderna och halvspringa till tunnelbanan. När jag väl var framme var det bara tre elever där (av 25!) och läraren meddelade att tentan är nästa vecka (istället för den 25:e tydligen!). Lektionen varade i en knapp timme och det gjordes inte så mycket mer än några små övningar och vi blev bjudna på chokladpraliner. Nu är jag mest nervös för tentan.

För drygt tre timmar sen kom jag och Marcus hem efter att ha fikat med Kirsi och Mika. Sedan dess har jag suttit här vid datorn och försökt fixa iordning bloggen. Så, mina kära vänner, njut av det nya utseendet. Heh.

Förresten, imorgon börjar tydligen Berlin Fashion Week. Jag funderar på att gå på starten vid Brandenburger Tor, så håll tummarna för solsken!

Städning & Marie Antoinette

(jag blir så irriterad på att det fortfarande inte går att skriva rubriker här!)

För första gången på länge kom jag upp i tid. Klockan pep 9 och en timme senare (nåja, framsteg framsteg) var jag uppe. Större delen av dagen har gått åt till att städa eftersom våra hyresvärdar och något par skulle komma hit och titta. För någon timme sen dök Milena (kvinnan som hyr ut lägenheten till oss) och paret upp. Milena är den mest stressade person jag någonsin träffat och rusade in med tjeckiskbrytande tyska och bad så mycket om ursäkt för att de kom och störde "Meine Kinder, så fint ni har det - är det inte underbart?!". Paret som var runt 40 år tittade sig omkring och Milena stod med oss i hallen och gjorde miner om att de tittar tittar och tittar och bad dem ganska snart att lämna lägenheten med henne. Kvinnan som var intresserade tackade så vänligt när hon gick och var glad att det "överhuvudtaget var möjligt" att de fick komma och titta. Att bjuda på kaffe (som var lite av vår första tanke) var det inte tal om. I Tyskland är det tydligen inte vanligt att man får gå och titta hemma hos folk. Jag vet inte om det är det som förvånar mig mest eller Milenas framfusighet och sätt att stå och göra miner bakom mannens rygg åt oss, samtidigt som kvinnan faktiskt såg det.

Nu är i alla fall lägenheten skinande ren och Marcus och jag har firat med kaffe och Toffifee i köket. Under tiden som jag senare skrev ett Lebenslauf gick Marcus ner till videobutiken med ett löfte av mig att han själv fick välja film. Och vad kommer han hem med? Marie Antoinette! Är det inte så att man blir tårögd?! Han såg den när han var i USA och kommer ändå hem med den för att jag har pratat om den tidigare. Hjerta och smerta, i löv jo.

Det nya?

De senaste dagarna har jag sovit till 12-13. Dagarna bli så mycket kortare och man missar så mycket. Eftermiddagen spenderade vi på Ikea(ha-ha!) och det är nu det börjar bege sig.

Annars; jag måste göra någonting åt håret!

Weisheit, Vernuft und Natur

Igår bjöd Marcus med mig på mitt livs första opera - Die Zauberflöte. Trots att den typen av musik kanske inte är min kopp te, måste jag säga att det var en upplevelse att sitta vid Waldbühne med 22000 platser, mitt ute i skogen, och se föreställningen. Vädret var blandat och under vissa perioder satt vi i ett paraplyhav under ett delat paraply. På avstånd kunde man höra musik och fyrverkeri från Live Earth och Olympiastadion. Det var en fin kväll, så tack Marcus!

Talk talk

Mamma ringde tidigare idag. Efter samtalet kan jag bara konstatera att mamma är den bästa och att jag saknar henne otroligt mycket! Jag tänker på dig!

Gult är inte fult

Jag har en ny webbkamera och ett nytt halsband och nu ska vi ut på stan. Hepp!

Maybe someday

Tentan idag var inte det jag hade räknat med. Jag vågar inte sia om resultatet och bävar mest inför den trettonde. Fredagen den trettonde - ironiskt nog. Nåja, jag kan medge att tretton i många fall har medfört tur. Hur som helst mötte jag Marcus efter skolan och vi åkte runt lite för att avsluta dagen i väst (där jag hittade ett fint halsband) med glass och annat.

Just nu sitter jag och lyssnar på soundtracket till Blood Diamond (hur många kommer nu att tycka att det är en för "okomplicerad" film för att ens vara värd att nämna?) och inser att intresset och nyfikenheten att åka till Afrika bara blir större och större. Jag vet inte vad det är som gör det. Kanske är det efter kontakten med Lisa och hennes berättelser som påverkat mig? Kanske är det glädjen som verkar finnas? Kanske är det längtan och hoppet som finns i musiken? Eller kanske är det bara för att Moçambique låter vackert.

Bon bon au gingembre

När jag var nere hos kinesen efter fikan med Kirsi gjorde jag äntligen slag i saken och köpte ingefärsgodiset jag så länge har tittat på men inte vågat köpa. Sen jag kom hit har jag blivit en riktig sucker för ingefära; jag dricker Bionade (apelsin/ingefära) och te med annanas och ingefära, men jag kunde inte tro att jag skulle gilla (sågott som rent) ingfärsgodis. Men det gjorde jag! En fin upptäckt mitt i tentapluggandet.

Efter regnet

Solen lyser in genom kökfönstret och grannens termometer står på nästan 25 igen. Det var evigheter sen sist och jag måste stanna inne. Hela dagen kommer att gå åt till pluggande eftersom jag har den fruktade tentan imorgon - lagom kul.

Helgen var i alla fall fin. Den började redan i onsdags och under fyra dagar har det blivit en del shopping (tre klänningar, en väska, örhängen och ett linne - tack och lov var allt på rea eller second hand) och utgång. Men nu är det back to basics igen och ta tag i pluggandet. Där emellan måste jag även försöka finputsa mitt CV/personliga brev.

(Håll tummarna för mig imorgon! Jag har ett obehagligt lugn inför tentan och det vet man ju hur det kommer att gå...)